Listan gjorde livet lättare

L sover efter en stillsam läggning (tack för den). Jag är mör efter både jobb och feber i helgen och är glad att han lät mig vyssja honom. Han brukar ge mig kalla handen om jag varit iväg i över ett dygn och gjorde så även denna gång. Efter ett tag fick jag dock hålla honom och nu sussar han som sagt. Tänkte att jag skulle knåpa ihop ett inlägg innan jag tar kväll och temat idag är: Hushållsarbete! 

Att få vårt första barn var ingenting som direkt underlättade jämställdheten i vårt hushåll. Redan innan hade vi haft dispyter kring ansvar, ojämn arbetsfördelning, smutströsklar och så vidare. Ofta handlade grälen om samma gamla saker, om och om igen (i skrivande stund vill jag flika in att jag inte tror att vi ännu är helt färdiggrälade). Att därtill ha en bebis tillförde nya dimensioner samtidigt som de gamla blev än mer laddade. Här är några grejer som försvårade jämställdheten i hushållet för oss: 

-        -  Sömnbrist.

Klassikern. När jag inte får nog med sömn får jag sämre tålamod, blir mer irritabel, min förståelse och empati för Malin och hennes behov blir NÄMNVÄRT nedsatt. Sömnbrist försvårar många saker och jämställdhet är en av dem.

-         -  En blev hemmabunden. I folkmun kallas det för att vara ”hemma med barnet”. Och visst, om man inte är hurtig och/eller reser omkring så kommer man antagligen att spendera en stor portion tid i hemmet, och där skapas nya lattjo sysslor hela tiden, diska, tvätta, suga damm etc. Vems ansvar är det att röja upp? Plus att småsaker som jag inte brydde mig om tidigare, typ kläder på hallpallen, blir mycket mer störande om jag behöver stöta på dem varje dag, flera gånger om dagen.  Det verkar som att ju mer man vistas i oordningen desto mer påfrestande är den. En anledning är att L’s lek blir lidande om det är alltför ostädat här hemma.

-          -  Nya sysslor + att en blir huvudansvarig. En extra person i hushållet genererar givetvis mer disk, tvätt etc. Och då L inte är så bra på att plocka undan efter sig än så landar den bördan på föräldern. Vårt första barn tillförde också en massa sysslor som jag inte haft att göra med innan. Tömma blöjpåsen där, smörja här, medicin hit, amningsinlägg dit. Den hemmavarande av oss har också haft mer koll på vart grejerna håller hus, L’s dagsform och behov etc, vilket lett till att huvudansvaret också legat på den föräldern, även då båda är hemma.

Att det blir en ojämnvikt i hushållsarbete och ansvar då en av föräldrarna är föräldraledig är på gott och ont. Jag ser det som positivt att vi båda får ha huvudansvaret, det har stärkt mitt självförtroende som förälder och min ansvarskänsla i hemmet. Faran tycker jag ligger i om det enbart skulle vara en av föräldrarna som har huvudansvaret. Den gåvan/bördan ”hamnar” alltför ofta hos mammorna (i tvåsamma heterorelationer). Detta signalerar att hemmet är en zon där kvinnor har ansvaret och kunskapen och således blir bunden dit och att män är hjälpredor i hemmet och deras arena är någon annan stans därute, bort ifrån hemmet. Så ville inte vi ha det och så ville vi heller inte att L skulle uppfatta det.

För att försöka råda bot på den ojämnvikt som uppstod i början av L’s liv då Malin var föräldraledig så använde vi oss av den gamla tekniken att skriva listor. Vi skrev ner olika kom-ihåg-listor på vad som behövdes om man skulle på aktiviteter med L, till exempel utflykt i parken. Istället för att jag behövde fråga Malin vad som skulle med eller att hon behövde undra om jag glömt något kunde vi hela tiden gå till listan för där fanns allt.

Spädbarnstiden med all sin avsaknad av egentid och nya erfarenheter ställde nya krav på hushållet. Vi funderade på hur vi skulle göra hemmet mer trivsamt och hur vi skulle bli av med varandras mindre trivsamma egenheter. Idén om ”listan” dök upp! Listan gick ut på att vi gemensamt skrev ner beteenden eller ickebeteenden som försvårar hemmatiden eller bara är allmänt störiga. Vi diskuterade också så att inte orimliga eller absurda förslag hamnade där, det krävdes belägg (ja, störighet KAN vara ett belägg men då ska det verkligen vara störigt). Några exempel på vad som hamnade på vår lista:

-          -  Stänga köksluckorna

-          -  Hänga tillbaka använda nycklar på rätt plats

-           - Ställa skorna snyggt på skohyllan

-           - Skölja ur tomma yoghurtförpackningar

Varje gång någon av oss glömt något på listan, att stänga köksluckorna eller hänga tillbaka nycklarna till exempel, så fick denne ett streck. Vi satte en gräns på tio streck och när någon av oss fick tio streck så blev den skyldig den andre en ”fin överraskning”. Om någon vill bruka listan får ni givetvis laborera med den hur ni vill, med straff eller belöningar och streckgränser m.m. Även om det kan kännas banalt tror jag att sådana här små störmoment länge kan gå under radarn. Vi förde fram dem i ljuset och för oss var det nyttigt att lufta våra tyckanden om hemmet, och vad bättre var; det funkade! Vi lyckades korrigera de störiga beteendena vi hade och till slut kunde vi ta bort listan. Om det dyker upp igen eller om det uppstår nya störningsmoment så får vi helt enkelt göra en ny lista.  

För egen del har min tid som föräldraledig inneburit ett stort kliv in i arenan hemmet. Jag har fått tjata och upptäckt saker jag stör mig på (just nu är det väldigt mycket kläder liggandes i soffan så det kanske är listdags snart) och visst är det påfrestande ibland men det har också gett mig en stor förståelse. Förståelse för mig själv och för hemmavarande föräldrars situation.

                      
                                                                                             / Isak

Några klassiker i genusdebatten

Under de år som jag diskuterat jämställdhet har det varit ett antal liknande kommentarer som återkommit gång på gång. Listan kan göras lång, men här kommer ett litet smakprov på saker som tydligen behöver redas ut ännu en gång. Jag svarar med ett "vi" då frågorna ofta inleds med ett "ni" och gör mig således till respresentant för "genusfolket". Håll till godo!

Fråga: Varför måste killar ha klänning? Och varför vill ni ta ifrån tjejerna dockorna?! (ang det här med genuspedagoger på förskolor).

Svar: Vi påstår inte att killar måste ha klänning, eller att tjejer inte får leka med dockor. Det vi vill är att alla, oavsett kön, ska kunna gå klädda i vad de vill och kunna leka med vad de vill. Både hon, han, hen kan gå i klänning eller leka med dockor eller vad helst personen önskar.

Fråga: Varför vill ni tvinga på barnen onaturliga roller och göra dem könlösa? (ang genuspedagoger och ordet ”hen”.)

Svar: Det här är enligt mig den mest intressanta funderingen. Vad är det som får folk att tro att de i nuläget är ”fria”, att barn väljer utifrån sig själva och inte utifrån en högst påtvingad könsroll? Vi vill just INTE tvinga på barnen en massa konstruerade roller utan ge dem möjlighet att hitta sina intressen utifrån sig själva och sina unika förutsättningar och inte utifrån förväntningar på dess kön. 

Fråga: Varför måste allting vara millimeterrättvist!? (ang det här med jämställdhet i föräldraskapet)

Svar: Jämställdhet handlar inte om millimeterrättvisa. Varför detta ord dyker upp gång på gång i hetsen mot jämställdheten förstår jag faktiskt inte. Men hur som helst; för mig handlar det i alla fall inte om millimeterrättvisa i den bemärkelsen att båda (om det är en parrelation) måste diska exakt samma antal tallrikar, eller byta däcken exakt varannan gång. Den stora och övergripande frågan handlar om att män och kvinnor ska ta lika stort ansvar för barn, hem och familj samt ha samma förutsättningar och möjligheter. Självklart kan det variera i perioder vem som gör mer än den andra, men det ska inte vara utifrån kön, vilket i praktiken generellt betyder att det är kvinnan ( i en heterosexuell relation) som drar det största lasset.

  

Då kommer oftast nästa mening;

Fråga: Det ska vara upp till var och en att bestämma inom familjen, varför vill ni tvinga folk till att dela lika?

Här kommer vi återigen till det där att folk tror att de är ”fria” att välja i nuläget. Det är ju inte så att beslut angående exempelvis föräldraledigheten tas i någon slags ogenomtränglig bubbla hemma runt köksbordet. Det är en mängd saker som påverkar det där beslutet som folk vill vara ”fria” att fatta. Vi har en ekonomi (där kvinnor tjänar mindre), arbetsplastens inställning (där pappor som vill va föräldralediga oftare bemöts negativt), förväntningar på de olika könen (där mammor ses som den viktigaste föräldern) osv. osv.  Jag är lessen, vi är inte fria!!! Pappor tar ut ca en fjärdedel av föräldraledigheten, mammor drar det största hemarbetslasset, mammor är hemma i större utsträckning när barnen är sjuka osv. Och det här får konsekvenser inte bara för den enskilda familjen utan också för samhället i stort, där kvinnor drar det kortaste strået i maktobalansen.  

Kommentar: ”Jag blir anti när allt ska vara helt jämlikt (…)och barnen ska kalla pappa för mamma och vice versa.”

Svar: Den här med att kalla pappa för mamma och vice versa har jag faktiskt inte hört förut. Kul med nåt nytt! Jag har dock aldrig själv påstått att barnen måste kalla pappa för mamma och vice versa och inte hört nån annan heller påstå det…, men som jag ser det så handlar det främst om att mammor och pappor ska vara lika mycket föräldrar. Både kvantitativt och kvalitativt. Som det ser ut nu så ligger det ju helt olika betydelser i orden ”mamma” respektive ”pappa”, det är ju DET som är det problematiska i mina ögon. Men visst tycker jag i det långa loppet att det gott räcker att använda ordet ”förälder” om både mammor och pappor. Om föräldraskapet innebär samma sak oavsett kön så tänker jag att det inte finns någon vits med ord som mamma och pappa, utan förälder räcker alldeles utmärkt!

Kommentar: ”Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor.” Paolo Roberto i p3

Paolo, Paolo ja du har så rätt i att det räcker att sticka ut huvudet genom fönstret så ser man hur det ligger till. Män och kvinnor har inte samma förutsättningar. Kvinnor tjänar 80% av vad männen tjänar, kvinnor är sjukskrivna i högre utsträckning, pappor ses inte som lika viktiga som mammorna osv. Listan kan göras lång, men jag stannar här. Tror du vet vad jag menar. Behöver inte ens nämna det där med våldtäkter, mäns våld mot kvinnor osv. Frågan är ju då vad man gör när man har huvudet hängande  där ute i kylan. Räcker det att kallt konstatera att så är fallet, det är olika att vara man och kvinna i Sverige. Eller tänker man att fan, det här är inte ok. Det finns en patriarkal maktstruktur som missgynnar kvinnor och låser in både män och kvinnor i fack där de inte själva har valt att vara. Låt oss ändra på det! Kanske kan vi börja med att dela lika på föräldraledigheten så vi åtminstone signalerar till oss själva, våra barn och samhället att vi värderar mammor och pappor lika mycket.  Eller nickar man lite lätt med huvudet och tänker gött, jag är ju man och det här gynnar mig så det är bara att låta tåget tuffa på.  Jaaa, vad säger du Paolo?

/ Malin

Pappatvivel

Jämställt föräldraskap är mätbart. För det mesta.

Hur fördelningen på uttagna föräldradagar ser ut ger en vink om hur den kvantitativa (o)jämställdheten ser ut: År 2010 tog svenska pappor ut 23% av föräldradagarna. Detta säger såklart inget om det enskilda fallet. Inte heller säger det något om kvalitén på barnhänget under dessa dagar...

För mig var beslutet att dela på föräldradagarna enkelt att fatta. Jag skulle ha minst hälften. Jag kan skriva mig varm om alla direkta fördelar, ur jämställdhetssynpunkt, som kommit av att både jag och Malin varit föräldralediga. Att vi båda fått möjligheten att ha det övergripande ansvaret för L; att han äter sig mätt, sover (någorlunda bra) och håller sig lagom smutsig har gjort att vi känner tillit till varandra som föräldrar.

Men det viktigaste för mig handlar om något som är svårare att mäta än vem som varit hemma mest med L, eller vem som bytt flest blöjor, nämligen vilka roller vi har som föräldrar. Jag vill att L ska kunna spela ut hela sitt känsloregister för mig likväl som för Malin. Visst är jag och Malin olika personer med olika personlighet och intressen etc, givetvis kommer vi inte ha exakt samma roll i L's ögon, men att han ska kunna vända sig till oss båda med glädje, sorg, tristess, ilska etc, det är en förhoppning jag har.

Och det är också där jag stött på utmaningar. Och tvivel. Inte så mycket från andra, som från mig själv.

Inte tvivlar jag på att pappor kan vara den där emotionella containern som fångar upp och möter sina barn i dess olika sinnestillstånd. Jag tvivlar på om JAG kan vara den. I alla fall på det sätt som jag vill vara den. På den nivå som jag ser Malin vara den, containern. Jag tröstar och gosar och busar dagarna i ända för tillfället, men när L mitt i natten kräkts och gråter förtvivlat, sitter i sin mammas knä och viftar bort mina försök till tröst, då tvivlar jag. Även om Malin sen säger att han viftade bort även henne så lyssnar jag knappt. Jag kan resonera kring varför L tyr sig till Malin i vissa stunder. Hon var hemma den första tiden med honom till exempel. Och när Malin påstår att L har blivit mer pappig än mammig på sistone så blir jag glad och varm, men ändå tvivlar jag ibland.

Kanske är jag rädd för att nöja mig, att det räcker här. Jag har uppfyllt schyssta-kille-kvoten sen länge, men jag vill mer. Jag vill inte vara i periferin, en distanserad figur i L’s liv. En pappa som någonstans är onåbar och istället får rollen som idol. Jag vill bryta den månghundraåriga kedjan av, om inte fysiskt så åtminstone psykiskt, frånvarande fäder. Och det jag gått miste om i goda fadersmodeller och träning i omvårdnad under min uppväxt får jag väl kompensera med ansträngning och engagemang. Att bryta traditioner och invanda mönster är ett arbete, och det är inte alltid lätt.

Jag märker dock att vår, min och min sons relation, fördjupas hela tiden, i takt med att dagarna vi spenderar tillsammans går. Jag får ändå små signaler på att detta går vägen, L ropar på både pappa och mamma, vill bli tröstad av mig, kryper upp i min famn och pussar mig på natten och det värmer. Allt sådana tecken suger jag i mig som en svamp och känner att detta är stort. Det är större än jag kan föreställa mig. Alla fina frön jag och L sår nu, tvivlet till trots, kommer bli någonting vackert.

/ Isak

Att få sitta i hallen

Idag gick L in till köket där Isak var och stängde dörren...
För att förtydliga; han stängde dörren om mig! Stängde mig ute i hallen. Han valde att vara med sin pappa. Framför mig. Valde bort sin mamma. Mig! Ja, åtminstone var det ungefär så det kändes. Och har känts lite till och från nu på senare tid. En ny era har påbörjats: ”Pappighetseran”. Och visst var den både väntad och efterlängtad, men ändå…

Isak har varit föräldraledig sen september så det är ju inte alls konstigt om L numer är lite ”pappig”. Och nånstans är det ju det jag vill att han ska vara. Åtminstone vill jag att han ska kunna vara både ”pappig” och ”mammig”, kunna byta favoriter, växla mellan oss två och det ska va ok. Självklart. Men ändå…ändå nånstans den där gnagande känslan som liksom inte kommer överens med den där vettiga tanken. Den där vettiga tanken som säger att båda är lika viktiga, båda betyder lika mycket, men i olika perioder behöver han kanske en av oss mer än den andre. Den mer ovettiga känslan säger ”Välj mig! Välj mig! Välj bara mig!”.
Det är inte som att hela jag faller i bitar när han stänger ute mig från köket, men en liten, liten del av mitt föräldrajag blir ändå till smulor. Den där delen som inte kan skaka av sig den stora bilden av Modern. Modern som den största, bästa och viktigaste figuren. Att jag inte tror på den bilden, att jag till och med föraktar den och tänker att den är skadlig det bryr sig liksom inte den där känslan om. Inte alls. Den gnager på som om ingen tanke i världen kunde motsäga den. Mycket störande. Men kanske inte så konstig. Särskilt inte när man tänker på hur mammor och pappor framställs, vem som förväntas ta ansvar, vilka som tar ut föräldraledighet, vilka som förväntas kunna om barn, älska barn, välja barn, utplåna hela sig själva för att vara med barn osv osv.
Men, kanske, kanske har den där känslan inte med moderskapet att göra. Kanske har den bara att göra med en alldeles mänsklig önskan om att vara just den största, bästa och viktigaste figuren för någon. För visst gör det väl ont oavsett vem som stänger dörren mitt framför ens näsa och lämnar en ute i en kall och mörk hall? Det är grus under fötterna och strumporna lyckas alltid bli blöta av nån gammal snörest som letat sig ut på golvet. Och mellan de gamla träplanken ligger matrester; gamla russin och en och annan spya som letat sig ner och gjort sig oåtkomlig. Där vill man inte sitta. Åtminstone inte ensam. Men så öppnas dörren och en liten kommer ut ”Däääär!!!” ylar han och leendet sprids över ansiktet. Så var man med i leken igen. Välkommen in i värmen! Återigen en viktig person. Gruset, de blöta stumporna och matresterna mellan springorna spelar inte längre någon roll. Hallen är en utmärkt plats för kramkalas.

/ Malin

Kan mammor och pappor vara lika viktiga tro?

I skrivande stund ligger en vän till mig på Östra och klämmer ut en liten knodd. Håller tummarna för att allt går alldeles, alldeles fantastiskt! För visst är det väl just alldeles, alldeles fantastiskt det här med att få barn? Njae…inte bara kanske…. Och det är okej. Det måste verkligen få vara okej. Att allt inte är fantastiskt menar jag. Även om man till slut blir den där mamman som man har gått och väntat på att bli. Att bli mamma är inte att bli en annan person, att sluta vara den man var innan och att helt plötsligt bara vara just Mamma. Att bli mamma är att bli förälder. Precis som det är att bli pappa. Att helt plötsligt ha ansvar för ett nytt litet människoliv. En ny liten varelse som är i ett totalt beroende av en själv. Vissa delar ansvaret med andra, medans vissa står ensamma. Trots att jag och min sambo Isak har delat ansvar har vi vid många tillfällen blivit bemötta som om det är jag i egenskap av mamma som har huvudansvaret.

Redan under graviditeten, innan det ens fanns ett barn ute i världen så förväntades jag vara den ansvarstagande mamman medans Isaks mest antogs vara där för syns skull. Vad gör det med blivande föräldrar? Oss gjorde det lessna och arga. Vid vissa besök bemödade sig barnmorskan knappats med en blick åt Isaks håll! Det ligger ju ett problem redan i namnet; Mödravårdscentralen. Ganska tydligt vilka som är välkomna där... Föräldravårdcentralen skulle väl vara mer passande i mina ögon. Även om fokus är på barnet, som ligger inuti den med livmoder, så handlar det ju inte bara om bärandet av barnet utan också om just det där väntandet och förberedandet på det enorma ansvar som komma skall. Ett ansvar som borde vara ligga lika tungt på föräldrarna oavsett kön.

I böcker om att få barn kan man i ”pappakapitlen” läsa att man som pappa får försöka acceptera att det kan dröja ett tag innan man får sex, men att det så småningom kommer… Är det verkligen här blivande pappors fokus ligger? Att den största oron man har att göra med när man ligger bredvid sin höggravida partner är inom hur snar framtid man kommer att få ligga?! Låter inte speciellt troligt i mina öron. Det låter snarare som en förlegad bild av en manlighet som inte kan förknippas med barn, omvårdnad, oro, närhet och andra ”kvinnliga” områden utan måste kopplas ihop med sex och handling.

Man hade ju hoppats att bemötandet skulle förändras sen när barnet väl va kommet och det va dags att gå över till Barnavårdscentralen (könsneutralt, yippiee!) istället, men näe, ingen skillnad. Eller jo skillnad va väl just det som det var. Skillnad på om du är mamma eller pappa (hur bemötandet är gentemot hbtq-människor med barn vågar jag inte ens tänka på!) Minns att jag frågade vår BVC-sköterska hur lång tid det tar innan jag skulle kunna amma efter att jag hade druckit en flaska vin. Hon svarade inte (!!). Jag tänkte att hon kanske inte hade hört och fortsatte berätta att jag skulle på fest och tänkte dricka en massa vin och ville veta ungefär när jag skulle kunna återuppta amningen dagen efter. Då tittade hon upp och frågade vem barnet skulle vara med (!?). Isak var alltså med vid detta tillfälle, men tanken att barnets pappa skulle kunna ta hand om honom föll henne tydligen inte in. För övrigt vägrade hon svara på frågan om när jag skulle kunna amma igen. Inget skuldpåläggande på mamman där inte! Nejdå.

Det var tydligt redan från dag ett att det var jag som var den huvudsakliga föräldern. Redan på BB ställde de skåpet där de tyckte att det skulle stå. Den första natten efter förlossningen när jag låg där utmattad och blodig med ett liten knytte vid bröstet så sov jag inte många minuter. Lille L ville nämligen amma precis hela tiden. Isak däremot sov rätt bra eftersom det var mina bröstvårtor och inte hans som L låg och snuttade på. Vi insåg ganska snart att det inte skulle vara hållbart att jag skulle ta all matning, så vi ringde på en sköterska för att höra lite om det här med flaskmatning. In kom en kvinna som INTE var uppdaterad. Istället för att uppmuntra att vi funderade kring hur vi skulle kunna dela mer jämställd på föräldraskapet i allmänhet och just nu matningen i synnerhet så lyfte hon fram alla problem hon kunde komma på. Exempelvis poängterade hon att det är så mycket lättare för en kvinna att hänga ut ett bröst och mata ungen om man jämför med en man som måste gå upp och värma en flaska i micron. Här går det ju inte att undvika att poängtera att det snarare är MYCKET lättare för en man (eller annan person) att gå upp och värma en flaska då och då än vad det är för en ammande människa att varannan timma ( i bästa fall) hänga ut sina såriga bröstvårtor till en glupsk bebis. Vidare påpekade sköterskan att det kan bli så mycket strul med amningen och att det dessutom är så väääldigt viktigt med amning. Nånstans där slutade jag lyssna och tittade istället ner på mitt barn och låtsades som om hon inte stod där. Vi avvaktade sen tills amningen hade kommit igång tills vi kom fram till att jag kunde pumpa ur ett par mål varje dag så att även Isak kunde ge L mat. En utmärkt lösning i våra ögon!

Så vad är då kontentan av allt detta? Jo, det handlar väl helt enkelt om att våga lita till sig själva, även om bemötandet från omgivningen många gånger ställer sig frågande till om det verkligen är vettigt att ha ett jämställt föräldraskap. Det är många par som beskriver sig som jämställda, men som halkar dit när de väl skaffar barn. Det är som om alla normer och förväntningar slår till extra hårt när man väl står där på vingliga ben och ska vara förälder. Antar att det är då man tar till de där bilderna av Mamman med stort M och Pappan med stort P som man har i sitt lilla huvud. Bilder som många gånger är traditionella och där mammor och pappor tycks vara helt väsensskilda. Så visst finns det risk att man ramlar ner i det där traditionella diket. Men ge inte upp! Någonstans där längs vägkanten finns en grästuva som man får hugga tag i, sega sig upp ur diket, borsta av knäna och ta nya jämställda tag! Just do it!
/Malin

Första inlägget, att ta steget

Vi är två föräldrar som ska skriva om jämställdhet och vi kan inte enas om hur första meningen ska formuleras!
Hädanefter kommer vi köra varsitt race och blogga om vår tid innan, under och efter vårt barn L, nu 16 månader, kom till världen. Innan vi fick barn slet vi ibland vårt hår över projektet ”jämställd relation”. Om det var svårt då, vad blev det inte sen, när vi inte bara skulle vara ett jämställt par, utan även jämställda föräldrar? Att våra egna och vår omgivnings förväntningar och föreställningar om vad det är att vara mamma respektive pappa skulle påverka oss så starkt kom som en smärre chock . Nu handlar det heller inte bara om oss utan också om världens viktigaste lilla människa som är värd att bli bemött för den han är och inte för den han bör vara.

Vi vill skriva om jämställt föräldraskap. Bloggen kommer att bli en salig blandning mellan våra egna erfarenheter, vardagliga observationer, samhällets åsikter, hinder och grubblerier, toppar och dalar samt forskningsrön. Allt knutet till jämställdhet och föräldraskap i allmänhet och oss själva som mamma och pappa i synnerhet. Då vi båda studerar psykologprogrammet (som tur är inte i samma klass) kommer bloggen innehålla ett visst mått av psykologiska teorier och funderingar.

För oss blir bloggen ett sätt att reflektera och föra dagbok i en stormig tid som småbarnsföräldrar. En möjlighet att få utlopp för idéer, känslor, och tankar som dykt och fortsätter dyka upp. Att göra detta tillsammans, som ett gemensamt projekt, gör även att vi håller diskussionen om jämställdhet i vår relation ajour.

Varför gör vi då detta i bloggform och inte i en privat dagbok?
Från att ha fört denna ”kamp” inom hemmets fyra väggar tar vi nu steget ut i etern. Att göra det personliga till något politiskt. Att stå för våra värderingar och lägga ut dem till allmän beskådan, känns läskigt men viktigt. Jämställdhetskampen måste föras på olika håll och nivåer. Vår kamp handlar om det lilla och det nära, och genom att göra den offentlig försöker vi ta den till en annan nivå. Håll till godo!