Under de år som jag diskuterat jämställdhet har det varit
ett antal liknande kommentarer som återkommit gång på gång. Listan kan göras
lång, men här kommer ett litet smakprov på saker som tydligen behöver redas ut
ännu en gång. Jag svarar med ett "vi" då frågorna ofta inleds med ett "ni" och gör mig således till respresentant för "genusfolket". Håll till godo!
Fråga: Varför måste killar ha klänning? Och varför vill ni ta ifrån
tjejerna dockorna?! (ang det här med genuspedagoger på förskolor).
Svar: Vi påstår inte att killar måste ha klänning, eller att
tjejer inte får leka med dockor. Det vi vill är att alla, oavsett kön, ska
kunna gå klädda i vad de vill och kunna leka med vad de vill. Både hon, han,
hen kan gå i klänning eller leka med dockor eller vad helst personen önskar.
Fråga: Varför vill ni tvinga på barnen
onaturliga roller och göra dem könlösa? (ang genuspedagoger och ordet ”hen”.)
Svar: Det här är enligt mig den mest intressanta
funderingen. Vad är det som får folk att tro att de i nuläget är ”fria”, att
barn väljer utifrån sig själva och inte utifrån en högst påtvingad könsroll? Vi
vill just INTE tvinga på barnen en massa konstruerade roller utan ge dem
möjlighet att hitta sina intressen utifrån sig själva och sina unika
förutsättningar och inte utifrån förväntningar på dess kön.
Fråga: Varför måste allting vara
millimeterrättvist!? (ang det här med jämställdhet i föräldraskapet)
Svar: Jämställdhet handlar inte om millimeterrättvisa. Varför
detta ord dyker upp gång på gång i hetsen mot jämställdheten förstår jag
faktiskt inte. Men hur som helst; för mig handlar det i alla fall inte om
millimeterrättvisa i den bemärkelsen att båda (om det är en parrelation) måste
diska exakt samma antal tallrikar, eller byta däcken exakt varannan gång. Den
stora och övergripande frågan handlar om att män och kvinnor ska ta lika stort ansvar
för barn, hem och familj samt ha samma förutsättningar och möjligheter.
Självklart kan det variera i perioder vem som gör mer än den andra, men det ska
inte vara utifrån kön, vilket i praktiken generellt betyder att det är kvinnan (
i en heterosexuell relation) som drar det största lasset.
Då kommer oftast
nästa mening;
Fråga: Det ska vara upp till var och en att
bestämma inom familjen, varför vill ni tvinga folk till att dela lika?
Här kommer vi återigen till det där att folk tror att de är
”fria” att välja i nuläget. Det är ju inte så att beslut angående exempelvis
föräldraledigheten tas i någon slags ogenomtränglig bubbla hemma runt
köksbordet. Det är en mängd saker som påverkar det där beslutet som folk vill
vara ”fria” att fatta. Vi har en ekonomi (där kvinnor tjänar mindre),
arbetsplastens inställning (där pappor som vill va föräldralediga oftare bemöts
negativt), förväntningar på de olika könen (där mammor ses som den viktigaste
föräldern) osv. osv. Jag är lessen, vi
är inte fria!!! Pappor tar ut ca en fjärdedel av föräldraledigheten, mammor
drar det största hemarbetslasset, mammor är hemma i större utsträckning när
barnen är sjuka osv. Och det här får konsekvenser inte bara för den enskilda
familjen utan också för samhället i stort, där kvinnor drar det kortaste strået
i maktobalansen.
Kommentar: ”Jag blir
anti när allt ska vara helt jämlikt (…)och barnen ska kalla pappa för mamma och
vice versa.”
Svar: Den här med att
kalla pappa för mamma och vice versa har jag faktiskt inte hört förut. Kul med
nåt nytt! Jag har dock aldrig själv påstått att barnen måste kalla pappa för
mamma och vice versa och inte hört nån annan heller påstå det…, men som jag ser
det så handlar det främst om att mammor och pappor ska vara lika mycket
föräldrar. Både kvantitativt och kvalitativt. Som det ser ut nu så ligger det
ju helt olika betydelser i orden ”mamma” respektive ”pappa”, det är ju DET som
är det problematiska i mina ögon. Men visst tycker jag i det långa loppet att
det gott räcker att använda ordet ”förälder” om både mammor och pappor. Om
föräldraskapet innebär samma sak oavsett kön så tänker jag att det inte finns
någon vits med ord som mamma och pappa, utan förälder räcker alldeles utmärkt!
Kommentar: ”Det är väl
bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så
ser man att det är skillnad på män och kvinnor.” Paolo Roberto i p3
Paolo, Paolo ja du har så rätt i att det räcker att sticka
ut huvudet genom fönstret så ser man hur det ligger till. Män och kvinnor har
inte samma förutsättningar. Kvinnor tjänar 80% av vad männen tjänar, kvinnor är
sjukskrivna i högre utsträckning, pappor ses inte som lika viktiga som mammorna
osv. Listan kan göras lång, men jag stannar här. Tror du vet vad jag menar.
Behöver inte ens nämna det där med våldtäkter, mäns våld mot kvinnor osv.
Frågan är ju då vad man gör när man har huvudet hängande där ute i kylan. Räcker det att kallt
konstatera att så är fallet, det är olika att vara man och kvinna i Sverige.
Eller tänker man att fan, det här är inte ok. Det finns en patriarkal
maktstruktur som missgynnar kvinnor och låser in både män och kvinnor i fack
där de inte själva har valt att vara. Låt oss ändra på det! Kanske kan vi börja
med att dela lika på föräldraledigheten så vi åtminstone signalerar till oss
själva, våra barn och samhället att vi värderar mammor och pappor lika
mycket. Eller nickar man lite lätt med
huvudet och tänker gött, jag är ju man och det här gynnar mig så det är bara
att låta tåget tuffa på. Jaaa, vad säger
du Paolo?
/ Malin