söndag 26 februari 2012

Några klassiker i genusdebatten



Under de år som jag diskuterat jämställdhet har det varit ett antal liknande kommentarer som återkommit gång på gång. Listan kan göras lång, men här kommer ett litet smakprov på saker som tydligen behöver redas ut ännu en gång. Jag svarar med ett "vi" då frågorna ofta inleds med ett "ni" och gör mig således till respresentant för "genusfolket". Håll till godo!

Fråga: Varför måste killar ha klänning? Och varför vill ni ta ifrån tjejerna dockorna?! (ang det här med genuspedagoger på förskolor).

Svar: Vi påstår inte att killar måste ha klänning, eller att tjejer inte får leka med dockor. Det vi vill är att alla, oavsett kön, ska kunna gå klädda i vad de vill och kunna leka med vad de vill. Både hon, han, hen kan gå i klänning eller leka med dockor eller vad helst personen önskar.

Fråga: Varför vill ni tvinga på barnen onaturliga roller och göra dem könlösa? (ang genuspedagoger och ordet ”hen”.)

Svar: Det här är enligt mig den mest intressanta funderingen. Vad är det som får folk att tro att de i nuläget är ”fria”, att barn väljer utifrån sig själva och inte utifrån en högst påtvingad könsroll? Vi vill just INTE tvinga på barnen en massa konstruerade roller utan ge dem möjlighet att hitta sina intressen utifrån sig själva och sina unika förutsättningar och inte utifrån förväntningar på dess kön. 

Fråga: Varför måste allting vara millimeterrättvist!? (ang det här med jämställdhet i föräldraskapet)

Svar: Jämställdhet handlar inte om millimeterrättvisa. Varför detta ord dyker upp gång på gång i hetsen mot jämställdheten förstår jag faktiskt inte. Men hur som helst; för mig handlar det i alla fall inte om millimeterrättvisa i den bemärkelsen att båda (om det är en parrelation) måste diska exakt samma antal tallrikar, eller byta däcken exakt varannan gång. Den stora och övergripande frågan handlar om att män och kvinnor ska ta lika stort ansvar för barn, hem och familj samt ha samma förutsättningar och möjligheter. Självklart kan det variera i perioder vem som gör mer än den andra, men det ska inte vara utifrån kön, vilket i praktiken generellt betyder att det är kvinnan ( i en heterosexuell relation) som drar det största lasset.
  
Då kommer oftast nästa mening;

Fråga: Det ska vara upp till var och en att bestämma inom familjen, varför vill ni tvinga folk till att dela lika?

Här kommer vi återigen till det där att folk tror att de är ”fria” att välja i nuläget. Det är ju inte så att beslut angående exempelvis föräldraledigheten tas i någon slags ogenomtränglig bubbla hemma runt köksbordet. Det är en mängd saker som påverkar det där beslutet som folk vill vara ”fria” att fatta. Vi har en ekonomi (där kvinnor tjänar mindre), arbetsplastens inställning (där pappor som vill va föräldralediga oftare bemöts negativt), förväntningar på de olika könen (där mammor ses som den viktigaste föräldern) osv. osv.  Jag är lessen, vi är inte fria!!! Pappor tar ut ca en fjärdedel av föräldraledigheten, mammor drar det största hemarbetslasset, mammor är hemma i större utsträckning när barnen är sjuka osv. Och det här får konsekvenser inte bara för den enskilda familjen utan också för samhället i stort, där kvinnor drar det kortaste strået i maktobalansen.  

Kommentar: ”Jag blir anti när allt ska vara helt jämlikt (…)och barnen ska kalla pappa för mamma och vice versa.”

Svar: Den här med att kalla pappa för mamma och vice versa har jag faktiskt inte hört förut. Kul med nåt nytt! Jag har dock aldrig själv påstått att barnen måste kalla pappa för mamma och vice versa och inte hört nån annan heller påstå det…, men som jag ser det så handlar det främst om att mammor och pappor ska vara lika mycket föräldrar. Både kvantitativt och kvalitativt. Som det ser ut nu så ligger det ju helt olika betydelser i orden ”mamma” respektive ”pappa”, det är ju DET som är det problematiska i mina ögon. Men visst tycker jag i det långa loppet att det gott räcker att använda ordet ”förälder” om både mammor och pappor. Om föräldraskapet innebär samma sak oavsett kön så tänker jag att det inte finns någon vits med ord som mamma och pappa, utan förälder räcker alldeles utmärkt!

Kommentar: ”Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor.” Paolo Roberto i p3

Paolo, Paolo ja du har så rätt i att det räcker att sticka ut huvudet genom fönstret så ser man hur det ligger till. Män och kvinnor har inte samma förutsättningar. Kvinnor tjänar 80% av vad männen tjänar, kvinnor är sjukskrivna i högre utsträckning, pappor ses inte som lika viktiga som mammorna osv. Listan kan göras lång, men jag stannar här. Tror du vet vad jag menar. Behöver inte ens nämna det där med våldtäkter, mäns våld mot kvinnor osv. Frågan är ju då vad man gör när man har huvudet hängande  där ute i kylan. Räcker det att kallt konstatera att så är fallet, det är olika att vara man och kvinna i Sverige. Eller tänker man att fan, det här är inte ok. Det finns en patriarkal maktstruktur som missgynnar kvinnor och låser in både män och kvinnor i fack där de inte själva har valt att vara. Låt oss ändra på det! Kanske kan vi börja med att dela lika på föräldraledigheten så vi åtminstone signalerar till oss själva, våra barn och samhället att vi värderar mammor och pappor lika mycket.  Eller nickar man lite lätt med huvudet och tänker gött, jag är ju man och det här gynnar mig så det är bara att låta tåget tuffa på.  Jaaa, vad säger du Paolo?

/ Malin

söndag 19 februari 2012

Pappatvivel

Jämställt föräldraskap är mätbart. För det mesta.

Hur fördelningen på uttagna föräldradagar ser ut ger en vink om hur den kvantitativa (o)jämställdheten ser ut: År 2010 tog svenska pappor ut 23% av föräldradagarna. Detta säger såklart inget om det enskilda fallet. Inte heller säger det något om kvalitén på barnhänget under dessa dagar...

För mig var beslutet att dela på föräldradagarna enkelt att fatta. Jag skulle ha minst hälften. Jag kan skriva mig varm om alla direkta fördelar, ur jämställdhetssynpunkt, som kommit av att både jag och Malin varit föräldralediga. Att vi båda fått möjligheten att ha det övergripande ansvaret för L; att han äter sig mätt, sover (någorlunda bra) och håller sig lagom smutsig har gjort att vi känner tillit till varandra som föräldrar.

Men det viktigaste för mig handlar om något som är svårare att mäta än vem som varit hemma mest med L, eller vem som bytt flest blöjor, nämligen vilka roller vi har som föräldrar. Jag vill att L ska kunna spela ut hela sitt känsloregister för mig likväl som för Malin. Visst är jag och Malin olika personer med olika personlighet och intressen etc, givetvis kommer vi inte ha exakt samma roll i L's ögon, men att han ska kunna vända sig till oss båda med glädje, sorg, tristess, ilska etc, det är en förhoppning jag har.

Och det är också där jag stött på utmaningar. Och tvivel. Inte så mycket från andra, som från mig själv.

Inte tvivlar jag på att pappor kan vara den där emotionella containern som fångar upp och möter sina barn i dess olika sinnestillstånd. Jag tvivlar på om JAG kan vara den. I alla fall på det sätt som jag vill vara den. På den nivå som jag ser Malin vara den, containern. Jag tröstar och gosar och busar dagarna i ända för tillfället, men när L mitt i natten kräkts och gråter förtvivlat, sitter i sin mammas knä och viftar bort mina försök till tröst, då tvivlar jag. Även om Malin sen säger att han viftade bort även henne så lyssnar jag knappt. Jag kan resonera kring varför L tyr sig till Malin i vissa stunder. Hon var hemma den första tiden med honom till exempel. Och när Malin påstår att L har blivit mer pappig än mammig på sistone så blir jag glad och varm, men ändå tvivlar jag ibland.

Kanske är jag rädd för att nöja mig, att det räcker här. Jag har uppfyllt schyssta-kille-kvoten sen länge, men jag vill mer. Jag vill inte vara i periferin, en distanserad figur i L’s liv. En pappa som någonstans är onåbar och istället får rollen som idol. Jag vill bryta den månghundraåriga kedjan av, om inte fysiskt så åtminstone psykiskt, frånvarande fäder. Och det jag gått miste om i goda fadersmodeller och träning i omvårdnad under min uppväxt får jag väl kompensera med ansträngning och engagemang. Att bryta traditioner och invanda mönster är ett arbete, och det är inte alltid lätt.

Jag märker dock att vår, min och min sons relation, fördjupas hela tiden, i takt med att dagarna vi spenderar tillsammans går. Jag får ändå små signaler på att detta går vägen, L ropar på både pappa och mamma, vill bli tröstad av mig, kryper upp i min famn och pussar mig på natten och det värmer. Allt sådana tecken suger jag i mig som en svamp och känner att detta är stort. Det är större än jag kan föreställa mig. Alla fina frön jag och L sår nu, tvivlet till trots, kommer bli någonting vackert.

/ Isak

tisdag 14 februari 2012

Att få sitta i hallen



Idag gick L in till köket där Isak var och stängde dörren...
För att förtydliga; han stängde dörren om mig! Stängde mig ute i hallen. Han valde att vara med sin pappa. Framför mig. Valde bort sin mamma. Mig! Ja, åtminstone var det ungefär så det kändes. Och har känts lite till och från nu på senare tid. En ny era har påbörjats: ”Pappighetseran”. Och visst var den både väntad och efterlängtad, men ändå…

Isak har varit föräldraledig sen september så det är ju inte alls konstigt om L numer är lite ”pappig”. Och nånstans är det ju det jag vill att han ska vara. Åtminstone vill jag att han ska kunna vara både ”pappig” och ”mammig”, kunna byta favoriter, växla mellan oss två och det ska va ok. Självklart. Men ändå…ändå nånstans den där gnagande känslan som liksom inte kommer överens med den där vettiga tanken. Den där vettiga tanken som säger att båda är lika viktiga, båda betyder lika mycket, men i olika perioder behöver han kanske en av oss mer än den andre. Den mer ovettiga känslan säger ”Välj mig! Välj mig! Välj bara mig!”.
Det är inte som att hela jag faller i bitar när han stänger ute mig från köket, men en liten, liten del av mitt föräldrajag blir ändå till smulor. Den där delen som inte kan skaka av sig den stora bilden av Modern. Modern som den största, bästa och viktigaste figuren. Att jag inte tror på den bilden, att jag till och med föraktar den och tänker att den är skadlig det bryr sig liksom inte den där känslan om. Inte alls. Den gnager på som om ingen tanke i världen kunde motsäga den. Mycket störande. Men kanske inte så konstig. Särskilt inte när man tänker på hur mammor och pappor framställs, vem som förväntas ta ansvar, vilka som tar ut föräldraledighet, vilka som förväntas kunna om barn, älska barn, välja barn, utplåna hela sig själva för att vara med barn osv osv.
Men, kanske, kanske har den där känslan inte med moderskapet att göra. Kanske har den bara att göra med en alldeles mänsklig önskan om att vara just den största, bästa och viktigaste figuren för någon. För visst gör det väl ont oavsett vem som stänger dörren mitt framför ens näsa och lämnar en ute i en kall och mörk hall? Det är grus under fötterna och strumporna lyckas alltid bli blöta av nån gammal snörest som letat sig ut på golvet. Och mellan de gamla träplanken ligger matrester; gamla russin och en och annan spya som letat sig ner och gjort sig oåtkomlig. Där vill man inte sitta. Åtminstone inte ensam. Men så öppnas dörren och en liten kommer ut ”Däääär!!!” ylar han och leendet sprids över ansiktet. Så var man med i leken igen. Välkommen in i värmen! Återigen en viktig person. Gruset, de blöta stumporna och matresterna mellan springorna spelar inte längre någon roll. Hallen är en utmärkt plats för kramkalas.

/ Malin