Kan mammor och pappor vara lika viktiga tro?

I skrivande stund ligger en vän till mig på Östra och klämmer ut en liten knodd. Håller tummarna för att allt går alldeles, alldeles fantastiskt! För visst är det väl just alldeles, alldeles fantastiskt det här med att få barn? Njae…inte bara kanske…. Och det är okej. Det måste verkligen få vara okej. Att allt inte är fantastiskt menar jag. Även om man till slut blir den där mamman som man har gått och väntat på att bli. Att bli mamma är inte att bli en annan person, att sluta vara den man var innan och att helt plötsligt bara vara just Mamma. Att bli mamma är att bli förälder. Precis som det är att bli pappa. Att helt plötsligt ha ansvar för ett nytt litet människoliv. En ny liten varelse som är i ett totalt beroende av en själv. Vissa delar ansvaret med andra, medans vissa står ensamma. Trots att jag och min sambo Isak har delat ansvar har vi vid många tillfällen blivit bemötta som om det är jag i egenskap av mamma som har huvudansvaret.

Redan under graviditeten, innan det ens fanns ett barn ute i världen så förväntades jag vara den ansvarstagande mamman medans Isaks mest antogs vara där för syns skull. Vad gör det med blivande föräldrar? Oss gjorde det lessna och arga. Vid vissa besök bemödade sig barnmorskan knappats med en blick åt Isaks håll! Det ligger ju ett problem redan i namnet; Mödravårdscentralen. Ganska tydligt vilka som är välkomna där... Föräldravårdcentralen skulle väl vara mer passande i mina ögon. Även om fokus är på barnet, som ligger inuti den med livmoder, så handlar det ju inte bara om bärandet av barnet utan också om just det där väntandet och förberedandet på det enorma ansvar som komma skall. Ett ansvar som borde vara ligga lika tungt på föräldrarna oavsett kön.

I böcker om att få barn kan man i ”pappakapitlen” läsa att man som pappa får försöka acceptera att det kan dröja ett tag innan man får sex, men att det så småningom kommer… Är det verkligen här blivande pappors fokus ligger? Att den största oron man har att göra med när man ligger bredvid sin höggravida partner är inom hur snar framtid man kommer att få ligga?! Låter inte speciellt troligt i mina öron. Det låter snarare som en förlegad bild av en manlighet som inte kan förknippas med barn, omvårdnad, oro, närhet och andra ”kvinnliga” områden utan måste kopplas ihop med sex och handling.

Man hade ju hoppats att bemötandet skulle förändras sen när barnet väl va kommet och det va dags att gå över till Barnavårdscentralen (könsneutralt, yippiee!) istället, men näe, ingen skillnad. Eller jo skillnad va väl just det som det var. Skillnad på om du är mamma eller pappa (hur bemötandet är gentemot hbtq-människor med barn vågar jag inte ens tänka på!) Minns att jag frågade vår BVC-sköterska hur lång tid det tar innan jag skulle kunna amma efter att jag hade druckit en flaska vin. Hon svarade inte (!!). Jag tänkte att hon kanske inte hade hört och fortsatte berätta att jag skulle på fest och tänkte dricka en massa vin och ville veta ungefär när jag skulle kunna återuppta amningen dagen efter. Då tittade hon upp och frågade vem barnet skulle vara med (!?). Isak var alltså med vid detta tillfälle, men tanken att barnets pappa skulle kunna ta hand om honom föll henne tydligen inte in. För övrigt vägrade hon svara på frågan om när jag skulle kunna amma igen. Inget skuldpåläggande på mamman där inte! Nejdå.

Det var tydligt redan från dag ett att det var jag som var den huvudsakliga föräldern. Redan på BB ställde de skåpet där de tyckte att det skulle stå. Den första natten efter förlossningen när jag låg där utmattad och blodig med ett liten knytte vid bröstet så sov jag inte många minuter. Lille L ville nämligen amma precis hela tiden. Isak däremot sov rätt bra eftersom det var mina bröstvårtor och inte hans som L låg och snuttade på. Vi insåg ganska snart att det inte skulle vara hållbart att jag skulle ta all matning, så vi ringde på en sköterska för att höra lite om det här med flaskmatning. In kom en kvinna som INTE var uppdaterad. Istället för att uppmuntra att vi funderade kring hur vi skulle kunna dela mer jämställd på föräldraskapet i allmänhet och just nu matningen i synnerhet så lyfte hon fram alla problem hon kunde komma på. Exempelvis poängterade hon att det är så mycket lättare för en kvinna att hänga ut ett bröst och mata ungen om man jämför med en man som måste gå upp och värma en flaska i micron. Här går det ju inte att undvika att poängtera att det snarare är MYCKET lättare för en man (eller annan person) att gå upp och värma en flaska då och då än vad det är för en ammande människa att varannan timma ( i bästa fall) hänga ut sina såriga bröstvårtor till en glupsk bebis. Vidare påpekade sköterskan att det kan bli så mycket strul med amningen och att det dessutom är så väääldigt viktigt med amning. Nånstans där slutade jag lyssna och tittade istället ner på mitt barn och låtsades som om hon inte stod där. Vi avvaktade sen tills amningen hade kommit igång tills vi kom fram till att jag kunde pumpa ur ett par mål varje dag så att även Isak kunde ge L mat. En utmärkt lösning i våra ögon!

Så vad är då kontentan av allt detta? Jo, det handlar väl helt enkelt om att våga lita till sig själva, även om bemötandet från omgivningen många gånger ställer sig frågande till om det verkligen är vettigt att ha ett jämställt föräldraskap. Det är många par som beskriver sig som jämställda, men som halkar dit när de väl skaffar barn. Det är som om alla normer och förväntningar slår till extra hårt när man väl står där på vingliga ben och ska vara förälder. Antar att det är då man tar till de där bilderna av Mamman med stort M och Pappan med stort P som man har i sitt lilla huvud. Bilder som många gånger är traditionella och där mammor och pappor tycks vara helt väsensskilda. Så visst finns det risk att man ramlar ner i det där traditionella diket. Men ge inte upp! Någonstans där längs vägkanten finns en grästuva som man får hugga tag i, sega sig upp ur diket, borsta av knäna och ta nya jämställda tag! Just do it!
/Malin

Första inlägget, att ta steget

Vi är två föräldrar som ska skriva om jämställdhet och vi kan inte enas om hur första meningen ska formuleras!
Hädanefter kommer vi köra varsitt race och blogga om vår tid innan, under och efter vårt barn L, nu 16 månader, kom till världen. Innan vi fick barn slet vi ibland vårt hår över projektet ”jämställd relation”. Om det var svårt då, vad blev det inte sen, när vi inte bara skulle vara ett jämställt par, utan även jämställda föräldrar? Att våra egna och vår omgivnings förväntningar och föreställningar om vad det är att vara mamma respektive pappa skulle påverka oss så starkt kom som en smärre chock . Nu handlar det heller inte bara om oss utan också om världens viktigaste lilla människa som är värd att bli bemött för den han är och inte för den han bör vara.

Vi vill skriva om jämställt föräldraskap. Bloggen kommer att bli en salig blandning mellan våra egna erfarenheter, vardagliga observationer, samhällets åsikter, hinder och grubblerier, toppar och dalar samt forskningsrön. Allt knutet till jämställdhet och föräldraskap i allmänhet och oss själva som mamma och pappa i synnerhet. Då vi båda studerar psykologprogrammet (som tur är inte i samma klass) kommer bloggen innehålla ett visst mått av psykologiska teorier och funderingar.

För oss blir bloggen ett sätt att reflektera och föra dagbok i en stormig tid som småbarnsföräldrar. En möjlighet att få utlopp för idéer, känslor, och tankar som dykt och fortsätter dyka upp. Att göra detta tillsammans, som ett gemensamt projekt, gör även att vi håller diskussionen om jämställdhet i vår relation ajour.

Varför gör vi då detta i bloggform och inte i en privat dagbok?
Från att ha fört denna ”kamp” inom hemmets fyra väggar tar vi nu steget ut i etern. Att göra det personliga till något politiskt. Att stå för våra värderingar och lägga ut dem till allmän beskådan, känns läskigt men viktigt. Jämställdhetskampen måste föras på olika håll och nivåer. Vår kamp handlar om det lilla och det nära, och genom att göra den offentlig försöker vi ta den till en annan nivå. Håll till godo!