Pappatvivel

Jämställt föräldraskap är mätbart. För det mesta.

Hur fördelningen på uttagna föräldradagar ser ut ger en vink om hur den kvantitativa (o)jämställdheten ser ut: År 2010 tog svenska pappor ut 23% av föräldradagarna. Detta säger såklart inget om det enskilda fallet. Inte heller säger det något om kvalitén på barnhänget under dessa dagar...

För mig var beslutet att dela på föräldradagarna enkelt att fatta. Jag skulle ha minst hälften. Jag kan skriva mig varm om alla direkta fördelar, ur jämställdhetssynpunkt, som kommit av att både jag och Malin varit föräldralediga. Att vi båda fått möjligheten att ha det övergripande ansvaret för L; att han äter sig mätt, sover (någorlunda bra) och håller sig lagom smutsig har gjort att vi känner tillit till varandra som föräldrar.

Men det viktigaste för mig handlar om något som är svårare att mäta än vem som varit hemma mest med L, eller vem som bytt flest blöjor, nämligen vilka roller vi har som föräldrar. Jag vill att L ska kunna spela ut hela sitt känsloregister för mig likväl som för Malin. Visst är jag och Malin olika personer med olika personlighet och intressen etc, givetvis kommer vi inte ha exakt samma roll i L's ögon, men att han ska kunna vända sig till oss båda med glädje, sorg, tristess, ilska etc, det är en förhoppning jag har.

Och det är också där jag stött på utmaningar. Och tvivel. Inte så mycket från andra, som från mig själv.

Inte tvivlar jag på att pappor kan vara den där emotionella containern som fångar upp och möter sina barn i dess olika sinnestillstånd. Jag tvivlar på om JAG kan vara den. I alla fall på det sätt som jag vill vara den. På den nivå som jag ser Malin vara den, containern. Jag tröstar och gosar och busar dagarna i ända för tillfället, men när L mitt i natten kräkts och gråter förtvivlat, sitter i sin mammas knä och viftar bort mina försök till tröst, då tvivlar jag. Även om Malin sen säger att han viftade bort även henne så lyssnar jag knappt. Jag kan resonera kring varför L tyr sig till Malin i vissa stunder. Hon var hemma den första tiden med honom till exempel. Och när Malin påstår att L har blivit mer pappig än mammig på sistone så blir jag glad och varm, men ändå tvivlar jag ibland.

Kanske är jag rädd för att nöja mig, att det räcker här. Jag har uppfyllt schyssta-kille-kvoten sen länge, men jag vill mer. Jag vill inte vara i periferin, en distanserad figur i L’s liv. En pappa som någonstans är onåbar och istället får rollen som idol. Jag vill bryta den månghundraåriga kedjan av, om inte fysiskt så åtminstone psykiskt, frånvarande fäder. Och det jag gått miste om i goda fadersmodeller och träning i omvårdnad under min uppväxt får jag väl kompensera med ansträngning och engagemang. Att bryta traditioner och invanda mönster är ett arbete, och det är inte alltid lätt.

Jag märker dock att vår, min och min sons relation, fördjupas hela tiden, i takt med att dagarna vi spenderar tillsammans går. Jag får ändå små signaler på att detta går vägen, L ropar på både pappa och mamma, vill bli tröstad av mig, kryper upp i min famn och pussar mig på natten och det värmer. Allt sådana tecken suger jag i mig som en svamp och känner att detta är stort. Det är större än jag kan föreställa mig. Alla fina frön jag och L sår nu, tvivlet till trots, kommer bli någonting vackert.

/ Isak