Att få sitta i hallen

Idag gick L in till köket där Isak var och stängde dörren...
För att förtydliga; han stängde dörren om mig! Stängde mig ute i hallen. Han valde att vara med sin pappa. Framför mig. Valde bort sin mamma. Mig! Ja, åtminstone var det ungefär så det kändes. Och har känts lite till och från nu på senare tid. En ny era har påbörjats: ”Pappighetseran”. Och visst var den både väntad och efterlängtad, men ändå…

Isak har varit föräldraledig sen september så det är ju inte alls konstigt om L numer är lite ”pappig”. Och nånstans är det ju det jag vill att han ska vara. Åtminstone vill jag att han ska kunna vara både ”pappig” och ”mammig”, kunna byta favoriter, växla mellan oss två och det ska va ok. Självklart. Men ändå…ändå nånstans den där gnagande känslan som liksom inte kommer överens med den där vettiga tanken. Den där vettiga tanken som säger att båda är lika viktiga, båda betyder lika mycket, men i olika perioder behöver han kanske en av oss mer än den andre. Den mer ovettiga känslan säger ”Välj mig! Välj mig! Välj bara mig!”.
Det är inte som att hela jag faller i bitar när han stänger ute mig från köket, men en liten, liten del av mitt föräldrajag blir ändå till smulor. Den där delen som inte kan skaka av sig den stora bilden av Modern. Modern som den största, bästa och viktigaste figuren. Att jag inte tror på den bilden, att jag till och med föraktar den och tänker att den är skadlig det bryr sig liksom inte den där känslan om. Inte alls. Den gnager på som om ingen tanke i världen kunde motsäga den. Mycket störande. Men kanske inte så konstig. Särskilt inte när man tänker på hur mammor och pappor framställs, vem som förväntas ta ansvar, vilka som tar ut föräldraledighet, vilka som förväntas kunna om barn, älska barn, välja barn, utplåna hela sig själva för att vara med barn osv osv.
Men, kanske, kanske har den där känslan inte med moderskapet att göra. Kanske har den bara att göra med en alldeles mänsklig önskan om att vara just den största, bästa och viktigaste figuren för någon. För visst gör det väl ont oavsett vem som stänger dörren mitt framför ens näsa och lämnar en ute i en kall och mörk hall? Det är grus under fötterna och strumporna lyckas alltid bli blöta av nån gammal snörest som letat sig ut på golvet. Och mellan de gamla träplanken ligger matrester; gamla russin och en och annan spya som letat sig ner och gjort sig oåtkomlig. Där vill man inte sitta. Åtminstone inte ensam. Men så öppnas dörren och en liten kommer ut ”Däääär!!!” ylar han och leendet sprids över ansiktet. Så var man med i leken igen. Välkommen in i värmen! Återigen en viktig person. Gruset, de blöta stumporna och matresterna mellan springorna spelar inte längre någon roll. Hallen är en utmärkt plats för kramkalas.

/ Malin